Allt var så surrealistiskt idag.
Min mor spräckte återigen den bubbla att vår lilla familj inte är så perfekt. Det är andra gången hon gör så.
Varför förstår jag inte.
Min psykolog säger att det är för hon förlorar makten och desperat försöker återfå den och inte upptäcker sina misstag.
Jag tvivlar.
Min mor har alltid varit precis och uträknande. Hon skulle aldrig begå ett misstag. Nu har hon gjort två. Vad betyder det?
Jag gläds naturligtvis åt att jag haft rätt. Att jag äntligen kan oskyldighets förklaras från alla min mors anklagelser mot mig.
Men samtidigt blir jag rädd.
Rädslan för förändring är stor och gör mig paralyserad.
Jag kan inte läsa min mor längre. Eller är det just det jag kan och det är därför allt har förändrats? Är det därför hon har tappat makten för att jag äntligen knäckt det kryptiska språket, den hemliga kulturen som vi har inom vår familj?
Vi eller numera de, är som en sekt. Antingen är man med dem eller emot dem.
Det finns inget mellanrum. Finns inte plats eller tid för några tvivel eller ifråga sättningar.
Då är man ute.
Man får snabbt veta att man är inne på fel spår för med ens vänder sig hela familjen emot en. Man blir utfryst.
Viker man sig däremot och formar sig fogligt efter deras regler och nycker så belönas man rikligt. Minsta lilla snedsteg bestraffas.
Förut fanns det inget min mor inte visste. Det var liksom naturligt att allt berättades för henne och att allt gick genom henne. Vilka kompisar var bra och dåliga, vilka lärare var pålitliga, vad vi fick och inte fick prata om med andra människor. Det var ingen som kände sig tvingad eller förslavad, det bara var så. Vi visste ju inget annat.
Så här efteråt kan jag se hur mitt liv formats efter min mors lagar och tycke. Kompisar som plötsligt försvunnit ur mitt liv av ett eller annat skäl. Den där läraren som man faktiskt kunde prata om allt med blev förvandlad till en häxa som egentligen inte alls uppskattade min talang utan tvärtom försökte dupera mig, enligt min mor.
Det värsta av allt var nog skräcken för sjuksystern. Henne fick vi absolut inte prata med och skulle det hända att hon pratade med oss skulle vi bara svara att allt var bra. Frågade hon något om hur det var hemma så var det väldigt viktigt att vi svarade så hon trodde oss att allt var bra hemma. Varför vet jag egentligen inte. Det var väl inget fel på sjuksystern om jag tänker efter, mer än skräcken som mor och far hade satt i mig.
Min spykolog frågade hur det hade varit hemma. Jag svarade sanningsenligt att jag faktiskt inte visste. Hon påpekade att det lät ju faktiskt väldigt skumt allt det där och frågade vad själva hemligheten var.
Helt ärligt vet jag inte.
Min familj har alltid varit väldigt sluten på det sättet. Utåt sett var vi en underbar familj, rara barn med bra och engagerade föräldrar.
Så vad är den stora hemligheten?
Jag vet fortfarande inte och jag vet heller inte om jag är så sugen på att ta reda på det. Men visst undrar man varför någon är i så stort behov av kontroll och makt.
Makt är ett stort ord men det är nog alltid så jag har upplevt det. Att min mor haft makten och vi har varit hennes små soldater som utför hennes order och lyder minsta vink.
Men inte längre.
Jag har kämpat i över fem år nu att få ett självständigt liv utan eller med min familj bara jag får vara fri i sinnet och tänka mina egna tankar.
Det låter hårt och jag skäms över mina ord men det är min upplevelse av det hela. Kanske hade jag aldrig hamnat här så snabbt om jag inte träffat mr X.
Han visade mig den rätta bilden av min mor. Tillsammans med misshandeln blev det för mycket att hantera men så här i efterhand kan jag erkänna att han hade rätt.
Det ironiska i det hela är att de båda relationerna påminner i mångt och mycket om varandra. Det är lika svårt att försöka lämna min familj som det var att lämna mr X.
Så mycket skuld och känslor. Mycket hopp som krossats och byggts upp gång på gång.
Den stora skillnaden är att detta är en mycket långsammare och slitsammare process. Jag lämnar min familj gång på gång för att åter gå tillbaka bara för att strax inse att inget egentligen har ändrats sen sist. Trots alla lovord och gott uppförande.
Det är en skrämmande tanke och en skrämmande likhet.
