Upp och ned

Jag trodde att jag verkligen hade förberett mig på flytten och allt vad det innebar med mående och ork men icke. Flyttade i Lördags och har inte riktigt hunnit vila än. I morse så hade jag inget val upptäckte jag när jag vaknade. Jag kunde knappt röra mig och jag var helt borta i huvudet av trötthet. Klev ändå upp efter mycket kämpande för att bara upptäcka att jag knappt kunde stå på benen. Hela världen hade förvandlats till en karusell. Bet ihop och tog ut hunden på en kortare promenad, skottade av bron och soptunnan sen gick jag in för att försöka få i mig föda.
Jag satt vid köksbordet fram till halv tre. Var som en zombie som inte kunde göra något annat än att bara sitt och ta det lugnt. Till sist gjorde jag ändå en kraft ansträngning och gick hela vägen upp till övervåningen för att sätta mig framför tv:n istället.
Ja jag vet det kan låta patetiskt men det är allt jag orkat med idag. Min syster och hennes ”kille” var på besök så efter det åkte jag ned till ica för jag kände att jag behövde mjölk och godis.
Nu har jag hamnat i den där svackan där jag bar tycker synd om mig själv och finner ingen mening med något. En stor tröst i det hela är att jag vet att det går över. Tillåter jag mig dessutom att verkligen vältra mig i detta tyck synd om mig så går det över snabbare, helt sjukt men det fungerar.
Dock så kan ju inte allt fungera som man tänkt sig. När jag var på Ica så mötte jag mr X. Tror inte han såg mig men det räckte för mig att jag såg honom för jag blev helt tom inombords. Det kändes som om någon ryckte undan mattan under mina fötter och att jag bara föll och föll. Just nu känner jag att jag bara vill försvinna, sluta kämpa och bara få lägga mig ned och dö. Många tvivel och frågor snurrar i mitt huvud som hur jag ska klara av att gå vidare när allt som behövs är att någon liknar honom eller att jag ser en skymt av honom så är jag tillbaka på ruta ett.
Nu är jag orättvis för visst är det så men jag återhämtar mig mycket fortare nu än vad jag gjorde förut. Men trots att fem år har gått så verkar greppet om mig inte släppa. Det värsta av allt är att allt bara är i mitt huvud. Att det är jag själv som håller mig fången.
Nä nu ska jag gå till vardagsrummet bunkra upp med mitt godis och titta på tv för att glömma omvärlden en stund och vältra mig i min sorg om mig själv.
Låter inte bra men jag lovar att det fungerar. I morgon är en ny dag och då får jag börja om men nya förutsättningar.

Trött

Jag är så trött så jag vet inte vart jag ska ta vägen snart.
Känner att skrivarlusten sjuder i mig men jag vet inte vad jag ska skriva.

Liten kort sammanfattning:

• Jag klev på min kattunge igår. Fruktansvärt hemskt men hon lever och blir bättre för var timme som går.

• Jag ska flytta på lördag så det känns lite stressigt. Var hos exet på stället där jag ska flytta in och han flyttar ut. Vi gick igenom en massa saker som han skulle slänga och som kanske var mina. Känns skönt att den biten är över och att jag fick se att han faktiskt har börjat packa.

• Jag har haft feber i ungefär tre dagar av okänd anledning. Funderar på om min kropp för söker säga mig något kanske. Som att lugna ner mig och börja ta hand om mig själv bättre.

Som sagt jag är så trött så trött och önskar bara att denna hemska vecka ska vara över med allt vad det innebär.

Vilken resa

Ofta kan jag titta tillbaka på det som varit men väldigt sällan sett vad jag faktiskt åstadkommit.
Jag känner mig faktiskt riktigt stolt just nu vilken resa som jag faktiskt hittills har genomgått.
Jag träffade en arbetsterapeut igår. När mötet nästan var över så tittade hon på mig och liksom nästan bedömde mig från topp till tå. Hon tittade mig rakt i ögonen och sa: ”Vilken jäkla resa du har gjort, vad duktig du är!”
Jag blev väldigt generad men kände ändå en uns av medgivande. Jo jag höll faktiskt med henne även om jag var ovan med att någon från vården så rättfram sa åt mig, bra kämpat.
Det kändes otroligt bra att få gehör för sitt slit och arbete. Från allt gnäll som jag fått från mina föräldrar den senaste tiden om hur jag undviker allt ansvar och borde ta och fixa till mig. Det gav en stark strimma av hopp och en känsla av att tron på mig själv fanns fortfarande kvar.

Det är konstigt att vi ofta måste höra något positivt om oss själva från någon annan innan vi själv kan tänka att vi gjort ett bra jobb och berömma oss själva.

Men nu när jag känner mig lite starkare så kan jag faktiskt se på min resa och känna att jag åstadkommit otroligt mycket. Igår var en riktigt tuff dag med en rejäl dimp i helvetet med självmordstankar och allt men ju längre tiden går och ju starkare jag blir. Desto snabbare kommer jag tillbaka och desto mindre ofta kommer dimparna.